brevbomb

Varför kämpar arbetare för rätt till heltid?

Det är en fråga värd att ställa sig. ”Rätt till heltid” är en paroll som återkommer år efter år inom arbetarrörelsen. Nyligen rapporterade Ekot om hur fler hade fått rätt till heltid och en talesperson från kommunal intervjuades och sa att detta var en av de viktigaste frågorna för deras medlemmar.

Här har de som förespråkar arbetslinjen och inte vill se oss göra något annat än att just arbeta verkligen lyckats. Att de kritiserade delade turerna inom vårdyrkena ökat i takt med att fler fått rätt till heltid är något som kan bortses från. Dagar blir upphackade, en blir än mer slav under klockan och dagen försvinner helt in i lönearbetet. Allt detta bortses i kampen för ett dräglit liv och blir något vi bara har att acceptera i heltidshetsen.
Det är djupt problematiskt att vårt människovärde är så starkt knutet till vad vi producerar. Att det allra viktigaste vi har är jobbet. Vi känner kanske en stolthet över att vi har ett arbete, kanske blir vi djupt deprimerade över att ha svårt att hitta ett eller om vi blir av med jobbet. Dessutom så avgör arbetet och typen av arbete vilket liv vi har gjort oss förtjänta av genom lönen vi får eller friheten vi ges. Men också hur slitna våra kroppar är efter arbetsdagen och hur lång och eller förutsägbar den arbetsdagen är.
Parollen ”rätt till heltid” är populär i den samtida arbetarrörelsen. Det är förstås helt rimligt att kräva att vi som arbetar och har svårt att försörja oss och de som är beroende av oss på en deltidslön ska ha möjligheten till full försörjning. Men där missar kravet på rätt till heltid en viktig aspekt av vad det är vi människor vill ha. Och hur vi skulle kunna få det.
Vi har samma utgångspunkt för vår analys som de som förespråkar rätten till heltid, den att många har svårt till försörjning på deltidslöner. Men vår slutsats skiljer sig. Det är inte antalet arbetade timmar som är för få. Det är att människor måste underkasta sig en rovlysten arbetsmarknad för att kunna få tillgång till mat, kläder och tak över huvudet. Är det verkligen jobba mer vi vill? Är det inte snarare så att det är en tillräcklig lön som är den springande punkten? Detta eftersom det är lönen som ger oss tillgång till de resurser vi och våra nära behöver eller önskar. Varför ska vi då tvingas knyta upp oss själva i ofta helt meningslösa sysslor av den enda anledningen att kunna försörja oss? Finns det verkligen ett samband mellan det att vi säljer mobilabonnemang i ett köpcenter och att våra barn kan äta sig mätta och har fotbollsskor att träna i?
En av de vanligaste sakerna människor ångrar när de ligger för döden är att de arbetat så mycket. Vi tror att många, om de hade den ekonomiska möjligheten, skulle gå ner i tid för att kunna vara mer med sin familj, sina vänner eller ägna sig åt någon fritidsaktivitet de tycker om. Men i ett land där det kämpas för rätt till heltid är det också svårt att få gå ner till deltid om en inte arbetar inom yrken där deltid satts i system. På många arbetsplatser är det endast den som har barn eller den som ska studera som kan gå ner i tid. De som arbetar inom yrkesområden där arbetsgivarna satt deltid i system har svårt att få gå upp i heltid. Samtidigt har de som arbetar heltid men känner att de har den ekonomiska möjligheten att gå ner i tid svårt att få igenom en arbetstidsförkortning. Systemet har skapat en rävsax för att hålla människor fast i sina positioner. Och arbetarrörelsen följer systemet istället för att kämpa emot det.
Borde vi inte istället för att kämpa för rätten till heltid ta tillbaka krav som kan föra oss framåt? Som till exempel sex timmars arbetsdag, löner vi kan försörja oss på eller kanske hellre rätten till att få jobba så mycket en anser sig behöva och/eller vilja. Och att det sista valet ska vara fritt, inte med kniven mot strupen.

Flera gånger den senaste  tiden har Audre Lordes ord “[t]he master’s tools will never dismantle  the master’s house” dykt upp i tanken. Orden kommer från en artikel hon  skrev 1984 där hon kritiserade vita feminister för att inte vilja nå  verklig förändring och undvika ansvaret för att göra upp med rasismen  inom den feministiska rörelsen. Audre skrev vidare; “[t]hey may allow us  temporarily to beat him at his own game, but they will never enable us  to bring about genuine change. And this fact is only threatening to  those women who still define the master’s house as their only source of  support”. Den här texten kommer inte alls att handla om det Audres  artikel gör, men dens ord går att tillämpa på  vad vi vill säga här.

Här  vill vi lyfta frågan om staten och framförallt att staten inte kommer  att skydda oss från sig själv. Det senaste året har det varit flera händelser så som nazistattackerna i Kärrtorp och i Malmö samt polisens attack mot demonstranter i Limhamn som  fått många av våra kamrater att prata om staten och hur vi kan använda  oss av den för att få upprättelse, skydd och nå förändring. Vi säger att  vi aldrig kommer att vinna i deras spel; vi har inget att vinna på att  anmäla poliser. Spelet är riggat. Staten kommer aldrig att förgöra sig  själv. Staten skyddar inte oss, den skyddar sig själv.

Genom  att nyttja systemet kan vi inte komma längre än att sätta dit enskilda. Och vad blir resultatet av att en polis mot all förmodan  skulle fällas för att ha brukat övervåld? En person kanske får byta  tjänst eller om det är väldigt grovt, kan det bli tal om avsked. Men  polisväsendet som förtryckande makt, som statens muskler med sitt  våldsmonopol kommer vi inte att rå på.

För  att komma åt detta måste vi lyfta blicken, se systemet och företa oss  ett övergivande av det. Fokus på enskilda aktörer spelar staten och de  härskande ideologierna rakt i händerna. Vi riskerar då att sudda ut  kampen mot det utbredda strukturella förtryck som råder i dagens  samhälle och som staten med dess institutioner är en del av. Detta innebär inte att individer är fria från ansvar och helt ointressanta men vi måste se till de sammanhang de befinner sig i och även ta itu med de underliggande strukturer som ligger till grund för att skada begås. Och även om vi verkligen inte vill dalta med nazisterna som fysiskt hotar våra liv så måste vi se att vårt största mål är att krossa strukturen som göder dem.

Rasism,  sexism, kapitalism och staten är grunderna till våldet som genomsyrar  vårt samhälle. Vi kommer inte att segra genom att försöka kasta   knivnazister i fängelse, hur lockande det än kan kännas att tillfälligt få dem från gatan. Vad vi måste göra är att hitta nya och mer  konstruktiva sätt att hantera situationer där det begås, och människor  som begår, skada. Att förlita sig på staten och fängelsesystemet för att  få upprättelse ger oss lite och vi vet säkert att det orsakar än mer skada. Att en individ spärras in ett tag gör inte den som blivit utsatt, den som utsatt och samhället där skadan skett bättre eller helare eller mer välfungerande. Det är något vi bara tillsammans kan arbeta för.

Researchgruppen  skrev för inte allt för längesedan en text om hur polisens arbete  “förbättrats” som en följd av kritiken myndigheten fick efter  EU-toppmötet i Göteborg 2001. Texten visar hur arbetet för förändring  inom polisen i slutändan inneburit precis samma, och på flera sätt än  våldsammare, repression mot den autonoma vänstern. Vad tror vi då att vi har att vinna på att anmäla polisen?

Det  är viktigt att tänka på att det inte främst är den autonoma vänstern  som drabbas av polisens våld. Kontinuerligt och systematiskt utsätter  statsmakten via exempelvis polis och domstolsväsen fattiga, rasifierade, queers och andra som faller utanför normen för våld. Det är bara vissa  förunnat att kunna känna sig trygga med att vända sig till polisen om  någon begår skada. Men vill vi ha ett samhälle där alla känner sig  trygga att gå till poisen? Nej, vi vill inte ha någon polis. Detta för att det ligger i polisens funktion att skydda staten och priviligerade  grupper genom att trycka ner andra. Vad vi behöver är någonting där vi gemensamt arbetar och tar ansvar för allas säkerhet och trygghet.

Frågan  är alltså, om vi vill ta oss till ett samhälle bortom staten, kan vi  komma dit genom statens institutioner? Vårat svar är nej.

Oktober 2014, kollektivet Brevbomb.