Varför kämpar arbetare för rätt till heltid?
Det är en fråga värd att ställa sig. ”Rätt till heltid” är en paroll som återkommer år efter år inom arbetarrörelsen. Nyligen rapporterade Ekot om hur fler hade fått rätt till heltid och en talesperson från kommunal intervjuades och sa att detta var en av de viktigaste frågorna för deras medlemmar.
Här har de som förespråkar arbetslinjen och inte vill se oss göra något annat än att just arbeta verkligen lyckats. Att de kritiserade delade turerna inom vårdyrkena ökat i takt med att fler fått rätt till heltid är något som kan bortses från. Dagar blir upphackade, en blir än mer slav under klockan och dagen försvinner helt in i lönearbetet. Allt detta bortses i kampen för ett dräglit liv och blir något vi bara har att acceptera i heltidshetsen.
Det är djupt problematiskt att vårt människovärde är så starkt knutet till vad vi producerar. Att det allra viktigaste vi har är jobbet. Vi känner kanske en stolthet över att vi har ett arbete, kanske blir vi djupt deprimerade över att ha svårt att hitta ett eller om vi blir av med jobbet. Dessutom så avgör arbetet och typen av arbete vilket liv vi har gjort oss förtjänta av genom lönen vi får eller friheten vi ges. Men också hur slitna våra kroppar är efter arbetsdagen och hur lång och eller förutsägbar den arbetsdagen är.
Parollen ”rätt till heltid” är populär i den samtida arbetarrörelsen. Det är förstås helt rimligt att kräva att vi som arbetar och har svårt att försörja oss och de som är beroende av oss på en deltidslön ska ha möjligheten till full försörjning. Men där missar kravet på rätt till heltid en viktig aspekt av vad det är vi människor vill ha. Och hur vi skulle kunna få det.
Vi har samma utgångspunkt för vår analys som de som förespråkar rätten till heltid, den att många har svårt till försörjning på deltidslöner. Men vår slutsats skiljer sig. Det är inte antalet arbetade timmar som är för få. Det är att människor måste underkasta sig en rovlysten arbetsmarknad för att kunna få tillgång till mat, kläder och tak över huvudet. Är det verkligen jobba mer vi vill? Är det inte snarare så att det är en tillräcklig lön som är den springande punkten? Detta eftersom det är lönen som ger oss tillgång till de resurser vi och våra nära behöver eller önskar. Varför ska vi då tvingas knyta upp oss själva i ofta helt meningslösa sysslor av den enda anledningen att kunna försörja oss? Finns det verkligen ett samband mellan det att vi säljer mobilabonnemang i ett köpcenter och att våra barn kan äta sig mätta och har fotbollsskor att träna i?
En av de vanligaste sakerna människor ångrar när de ligger för döden är att de arbetat så mycket. Vi tror att många, om de hade den ekonomiska möjligheten, skulle gå ner i tid för att kunna vara mer med sin familj, sina vänner eller ägna sig åt någon fritidsaktivitet de tycker om. Men i ett land där det kämpas för rätt till heltid är det också svårt att få gå ner till deltid om en inte arbetar inom yrken där deltid satts i system. På många arbetsplatser är det endast den som har barn eller den som ska studera som kan gå ner i tid. De som arbetar inom yrkesområden där arbetsgivarna satt deltid i system har svårt att få gå upp i heltid. Samtidigt har de som arbetar heltid men känner att de har den ekonomiska möjligheten att gå ner i tid svårt att få igenom en arbetstidsförkortning. Systemet har skapat en rävsax för att hålla människor fast i sina positioner. Och arbetarrörelsen följer systemet istället för att kämpa emot det.
Borde vi inte istället för att kämpa för rätten till heltid ta tillbaka krav som kan föra oss framåt? Som till exempel sex timmars arbetsdag, löner vi kan försörja oss på eller kanske hellre rätten till att få jobba så mycket en anser sig behöva och/eller vilja. Och att det sista valet ska vara fritt, inte med kniven mot strupen.