Varför förfasas vi inte mer över de utrikespolitiska pakter våra politiker sluter i denna gränskrisens tid? Vi får de politiker vi förtjänar brukar det heta. Men jag vet inte, det är ett lite apatiskt uttryck känner jag. Vi får de politiker vi har blivit pålurade kan jag tycka är en mer korrekt beskrivning. Den röstande befolkningen får politiker som i ord talar om demokrati och medmänsklighet men i handling stöttar totalitära regimer och folkmord.
Vilka pakter är det jag talar om då? Jo, i det nuvarnde är det två stycken, den mellan Sverige och Marocko och den mellan EU och Turkiet.
Hur kan någon politiker med att arbeta i regering/riksdag efter att det blivit klart att Sverige skjuter upp erkännandet av Västsahara som sen 1975 är ockuperat av Marocko. Ockupationen har inneburit att stora delar av befolkningen är på flykt och befinner sig i flyktingläger i angränsande länder. Med bakgrund av att Sveriges nuvarande regeringsparti flaggat för ett erkännande under en längre tid så är detta ställningstagande beklagligt. I kombination med att det i andetaget efter meddelas att sverige har träffat ett deportationsavtal med Marocko blir det tydligt att det är viktigare för sverige att kunna skicka ut oönskade människor än att värna folkrätten. Så, det kan tyckas falskt men är i själva fallet helt i linje med samtida svensk och europeisk politik. Att kunna deportera unga personer som tagit sig från en oerhört svår situation i Marocko till en som fortfarande måste beskrivas som svår, här, är alltså överordnat.
Det känns ledsamt att det inte pratas mer om att vår vidrige inrikesminister Ygeman sålt ut Västsaharas möjligheter till självständighet och läkning efter en lång historia av kolonialism och ockupation. Hans motiv tydligt är att få kunna städa upp Stockholms gator från oönskade människor. I precis samma anda som de nazistiska mobbarna som slagit till och attackerat personer till exempel på Centralen i Stockholm. Med politiker som Ygeman och övriga regeringen är det inte underligt att vi idag ser pogromer riktade mot mörka människor runt om i landet.
Det andra avtalet rör ju, som så mycket annat nuförtiden, också flyktingpolitik. Vi kan här se hur länderna i EU vänder bort blicken och ignorerar Turkiets våldsamt upptrappade folkmord på kurder. Detta är så klart för att inte skapa ”dålig stämning” i relationen med Erdoğans Turkiet som ses som en viktig allierad för att kunna stoppa de syrier som tagit den sista utvägen att lämna sina hem och sin bygd för att eventuellt rädda sina och sina barns liv. Jag kan inte riktigt förstå den fruktansvärda kallsinnighet som ligger bakom beslut att ge Turkiet miljarder för att kunna bygga en mur mot Syrien och Rojava för att hindra flyktingar. Förutom att det är en omänsklig politik är det också en djupt ologisk politik.
Erdoğans fascistiska regim skapar bara mer tumult och osäkerhet i regionen genom sitt enorma hat mot kurder och sitt extremt auktoritära styre. Turkiet stöttar ju till och med IS, troligtvis utifrån premissen att de krigar mot Rojava. Ett resultat av att stötta Turkiets nuvarande regim är ju att fler människor flyr osäkra situationer där de bor, både i så kallade Syrien och Turkiet. Denna politik hjälper ingen. Fler människor dör, skadas och tvingas på flykt.
En rimligare politik skulle vara att stödja den kurdiska frihetsrörelsen. Inte bara för att det är rätt utan att det också på en längre sikt har större möjligheter att ge en gynnsam utveckling. Ett understödjande av till exempel Rojava och YPG/YPJ som är de styrkor som allra effektivast bekämpat fascisterna i IS skulle kunna ha potential att frigöra större delar av Syrien från deras förtryck. Det är klart att kriget i Syrien är komplicerat och att YPG/YPJ inte är svaret på allt. På samma sätt som att förgöra IS inte är svaret på allt.
Att i denna situation stötta Turkiets folkmord på kurder är dock ett dåligt, för att inte säga i sanning vedervärdigt, drag. Särskilt för den som säger sig värna demokrati som våra svenska politiker ofta utropar och slår sig för bröstet. Då är ett allt mer totalitärt Turkiet fel sak att satsa på. Särskilt när Erdoğan inget hellre vill än att förgöra de verkligt framåtsträvande demokratiska ansträngningar som kurder och andra i Rojava och Bakur är i färd med. De är dem vi borde stötta! För deras, deras regions och fredens skull!