Flera gånger den senaste tiden har Audre Lordes ord “[t]he master’s tools will never dismantle the master’s house” dykt upp i tanken. Orden kommer från en artikel hon skrev 1984 där hon kritiserade vita feminister för att inte vilja nå verklig förändring och undvika ansvaret för att göra upp med rasismen inom den feministiska rörelsen. Audre skrev vidare; “[t]hey may allow us temporarily to beat him at his own game, but they will never enable us to bring about genuine change. And this fact is only threatening to those women who still define the master’s house as their only source of support”. Den här texten kommer inte alls att handla om det Audres artikel gör, men dens ord går att tillämpa på vad vi vill säga här.
Här vill vi lyfta frågan om staten och framförallt att staten inte kommer att skydda oss från sig själv. Det senaste året har det varit flera händelser så som nazistattackerna i Kärrtorp och i Malmö samt polisens attack mot demonstranter i Limhamn som fått många av våra kamrater att prata om staten och hur vi kan använda oss av den för att få upprättelse, skydd och nå förändring. Vi säger att vi aldrig kommer att vinna i deras spel; vi har inget att vinna på att anmäla poliser. Spelet är riggat. Staten kommer aldrig att förgöra sig själv. Staten skyddar inte oss, den skyddar sig själv.
Genom att nyttja systemet kan vi inte komma längre än att sätta dit enskilda. Och vad blir resultatet av att en polis mot all förmodan skulle fällas för att ha brukat övervåld? En person kanske får byta tjänst eller om det är väldigt grovt, kan det bli tal om avsked. Men polisväsendet som förtryckande makt, som statens muskler med sitt våldsmonopol kommer vi inte att rå på.
För att komma åt detta måste vi lyfta blicken, se systemet och företa oss ett övergivande av det. Fokus på enskilda aktörer spelar staten och de härskande ideologierna rakt i händerna. Vi riskerar då att sudda ut kampen mot det utbredda strukturella förtryck som råder i dagens samhälle och som staten med dess institutioner är en del av. Detta innebär inte att individer är fria från ansvar och helt ointressanta men vi måste se till de sammanhang de befinner sig i och även ta itu med de underliggande strukturer som ligger till grund för att skada begås. Och även om vi verkligen inte vill dalta med nazisterna som fysiskt hotar våra liv så måste vi se att vårt största mål är att krossa strukturen som göder dem.
Rasism, sexism, kapitalism och staten är grunderna till våldet som genomsyrar vårt samhälle. Vi kommer inte att segra genom att försöka kasta knivnazister i fängelse, hur lockande det än kan kännas att tillfälligt få dem från gatan. Vad vi måste göra är att hitta nya och mer konstruktiva sätt att hantera situationer där det begås, och människor som begår, skada. Att förlita sig på staten och fängelsesystemet för att få upprättelse ger oss lite och vi vet säkert att det orsakar än mer skada. Att en individ spärras in ett tag gör inte den som blivit utsatt, den som utsatt och samhället där skadan skett bättre eller helare eller mer välfungerande. Det är något vi bara tillsammans kan arbeta för.
Researchgruppen skrev för inte allt för längesedan en text om hur polisens arbete “förbättrats” som en följd av kritiken myndigheten fick efter EU-toppmötet i Göteborg 2001. Texten visar hur arbetet för förändring inom polisen i slutändan inneburit precis samma, och på flera sätt än våldsammare, repression mot den autonoma vänstern. Vad tror vi då att vi har att vinna på att anmäla polisen?
Det är viktigt att tänka på att det inte främst är den autonoma vänstern som drabbas av polisens våld. Kontinuerligt och systematiskt utsätter statsmakten via exempelvis polis och domstolsväsen fattiga, rasifierade, queers och andra som faller utanför normen för våld. Det är bara vissa förunnat att kunna känna sig trygga med att vända sig till polisen om någon begår skada. Men vill vi ha ett samhälle där alla känner sig trygga att gå till poisen? Nej, vi vill inte ha någon polis. Detta för att det ligger i polisens funktion att skydda staten och priviligerade grupper genom att trycka ner andra. Vad vi behöver är någonting där vi gemensamt arbetar och tar ansvar för allas säkerhet och trygghet.
Frågan är alltså, om vi vill ta oss till ett samhälle bortom staten, kan vi komma dit genom statens institutioner? Vårat svar är nej.
Oktober 2014, kollektivet Brevbomb.